Om jag väljer en sak och min kropp tycker att efter 25 år är det dags att packa ihop vad gör man då?
Läkarna stirrar på mig med tomma blickar och säger "vi kan ju testa och se om det blir bättre men det är detta vi har varnat för i alla år."

25 år, jag är gammal fast dock inte lika gammal som min kropp, den är minst 70.

Jag har många gånger funderat över hur jag har kunnat låta det gå såhär långt, jag är liksom döende!
Jag, Jennie Karlsson döende? Låter konstigt att skriva och jag funderar många gånger om jag någonsin kommer kunna lura döden igen men när ens kropp börjar packa ihop är det inte mycket kvar.
Jag kämpar, jag försöker! Jag vill leva! Jag är liksom 25 år, 25 till borde jag väll fixa?
25 dåliga det kan ju bara betyda att jag har 25 bra framför mig?
Jag har alltid sagt att jag tror att jag kommer dö ung men med ung menar jag under 60.

Jag funderar många gånger hur mitt liv hade sett ut om jag inte var sjuk?
Det är inte så att jag är olycklig nu men jag hade kunnat vara så mycket lyckligare.

Det är så fruktansvärt jobbigt att vara besviken på sig själv, jag skäms över att vara jag, vad jag gjort mot mig själv och alla runt om mig, ångesten, den är värst.

Ensamheten, fy så hemsk den är.

29 minuter tills jag kommer kliva in i ett rum där den personen som förstört mig kommer sitta.

Igår gick vi igenom en av dom tyngsta sakerna jag bär på, min mamma.
Vi ska även prata om det idag, det finns så mycket blandade känslor.
Men jag tycker att jag har kommit en bit på vägen då jag endå kan le i slutet av dagen.

Jag väljer livet, jag tänker inte låta mig besegras av dig någe mer.

Är det den synliga vägen kvar? jag har gått fram och tillbaka i lägenheten flera varv och insett att mitt liv är fyllt med så många misstag, snesteg och misslyckanden.
Jag skulle kunna göra allt för att bara för en dag, en jävla dag få slippa tänka.
Jag förstår att Melissa hoppade över till droger.

Jag skulle vart död för längesedan, jag har lurat döden så jävla många gånger så 2 händer inte räcker till.
Till vilken nytta? Fortsätta mitt patetiska liv, fortsätta min mörka jävla väg.
Jag är rädd för att jag minns inte hur det var att vara frisk och tiden då jag mådde bra börjar bara bli ett suddigt minne. Hur lever man ett liv utan ångest?
Jag har förstört människor jag älskar och hur ska jag kunna leva med det?
Varför skulle dom vilja ha kvar mig?
Paniken pratar...

Kommer jag en dag stå ensam på min väg?

Försvinner dom kommer det aldrig mer komma in någon. Lämnar dom mig blir jag ensam.
Ensam, det är ett skrämmande ord.

Hur gör man detta utan den man tycker om och dens stöd?

Jag kan inte, jag vill inte åka, jag kan inte åka, jag vill inte åka, låt mig stanna! Ni dödar mig om jag åker.

-"Vad är motsatsen till färglös?"
-"Man är intressant och spännande. Men dom är ofta okänsliga eller otrogna. Du är ett undantag. Jag gillar undantag"

Du är vacker.

Jag ska ännu en gång försöka bli hel, dom ska laga mig.
Ni vet den här känslan i magen då du mår illa, en klump i halsen, lätt yr och det känns som att du gråter fast det kommer inga tårar? Den bråkar jag med just nu, jag måste packa. Jag ska bli bortskickad till någon annan som kanske kan fixa mig!
Jag vill ju blir frisk, jag vet inte vad ett normalt liv innebär men jag vill inte ha det såhär, det vet jag.
Det här är enda gången jag är riktigt rädd för att åka iväg. Jag vill verkligen inte åka. Är detta min sista gång?
Är detta min sista chans till att få lite frihet i mitt huvud?

Jag önskar min mormor var här och höll min hand...och där kom tårarna.

Allt jag skrev om tidigare revs ner på en sekund.

Här sitter/ligger jag och kollar på Arsenal - Liverpool och det slog mig.
För 3 år sedan och tillbaka brann jag för fotboll, jag gick in på sportbladet istället för att läsa nyheter.
Sen jag var liten har jag alltid funnit fotboll intressant, jag har utövat fotboll själv i många år och sommarens höjdpunkt var när man fick gå och se en match eller fler.

Desto sjukare jag blivit med åren desto mer har detta intresse försvunnit och det slog mig att jag kanske behöver ta upp detta intresse igen, det ligger där under ytan och jag älskar att kolla på en match, jag flyter in i en liten bubbla där allt försvinner in i fotbollens värld.

Någon som kanske läser detta och tycker att det är sjukt fjantigt men jag vet att fotbollen gjorde mig väldigt gott förut och kanske kan tillbringa något gott nu i denna mörka tid.

Jag pratar inte om att börja utöva fotboll för det får jag inte och det vill jag inte men gräva fram mitt intresse för fotboll och mitt lag Liverpool.

Jag vet vad jag måste göra, jag måste göra det. Jag måste göra det nu!

Jag klarar inte av saknaden och tankarna!

Varje gång jag tittar på telefonen så hoppas jag att se ett missat samtal från dig men det kommer inte och jag känner mig bara dum att jag svikit dig igen, min sista chans...borta.
Jag hoppas varje gång jag slår upp ögonen att du skickat mig ett sånt där sms som bara du kan men inte.

Jag har bara mig själv att skylla, jag bygger upp en vrede i mig själv att jag kunde låta det bli såhär.
Jag tänker på allt jag vill säga utifall du någonsin skulle höra av dig men jag vet att den dagen inte kommer.

Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att det finns ett aldrig men endå hoppas jag vilket gör att besvikelsen byggs upp mer och mer för varje dag.

För varje dag som går saknar jag dig bara mer och min rädsla blir starkare att du glömt bort mig.

Jennie Karlsson, finns det någe värde i mitt patetiska liv?

I'm not sure why I can't sleep
All I know right now, is you're the thing I need
I send this prayer up to the same stars you see
Baby please, come home to me

We spend too much time apart
There aren't words to say whats happening in my heart
I live with blinders on, you're the only thing I see
Baby please, come home to me

I'm sure that it's hard for you
Though I wont make believe
We both get by and I'm hoping that someday soon
We will figure out a way
just to spend a little time time and not say goodbye

Nothin' moves me anymore
I wait impatiently for footsteps by the door
Above all other things, you're what I believe
So baby please, come home to me

It was not your fault, but mine and it was your heart on the line. I really fucked it up this time!