Varje gång jag tittar på telefonen så hoppas jag att se ett missat samtal från dig men det kommer inte och jag känner mig bara dum att jag svikit dig igen, min sista chans...borta.
Jag hoppas varje gång jag slår upp ögonen att du skickat mig ett sånt där sms som bara du kan men inte.

Jag har bara mig själv att skylla, jag bygger upp en vrede i mig själv att jag kunde låta det bli såhär.
Jag tänker på allt jag vill säga utifall du någonsin skulle höra av dig men jag vet att den dagen inte kommer.

Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Jag vet att det finns ett aldrig men endå hoppas jag vilket gör att besvikelsen byggs upp mer och mer för varje dag.

För varje dag som går saknar jag dig bara mer och min rädsla blir starkare att du glömt bort mig.

Jennie Karlsson, finns det någe värde i mitt patetiska liv?