Hon: Vad vill du uppnå med dom här sista veckorna?
Jag: Jag vill uppnå lycka.
Hon: Hur menar du?
Jag: Jag vill känna mig lycklig på riktigt, att jag är fri, förstår du?
Hon: Jag tror jag förstår.

Senare...

Hon: Vad känner du när jag frågar om din mammas bortgång?
Jag: Vad kan jag känna? Jag blir förbannad! Har jag kämpat i alla dessa år så tycker jag att hon kunde ha kämpat lite till.
Hon: Kämpade hon inte i många år?
Jag: Jag saknar henne.
Hon: Är det jobbigt att prata om?
Jag börjar bita mig i läppen och fumlar med en pappersbit och den tysta minuten känns som en evighet.
Hon igen: Vad tänker du på Jennie?
Jag: Jag vela ruska liv i henne, skrika åt henne men ändå har jag fyllts många gånger av avund att hon lyckades.
Förstår du?
Hon: Men du sitter ju här idag och tar tag i dina problem, du har lyckats på ett annat och på ett bättre sätt.
Jag: Sålänge som jag inte känner mig fri så har jag inte lyckats.
Hon: Man kan lyckas även fast man inte kommit hela vägen, du har kommit långt Jennie.
Jag: Mhmm.

Innan vi avslutade...

Hon: Du pratar ofta om ensamheten.
Jag avbryter henne
Jag: En sak ska du veta att jag är aldrig riktigt ensam.
Hon: För att du har sjukdomen?
Jag: Lämnar han mig så finns det inget som kommer skrämma mig mer än ensamheten.