Jag kliver upp varje morgon och kollar mig själv i spegeln.
Jag granskar mig själv, försöker hitta något jag kan göra för att se en smula bättre ut.
Sedan plockar jag fram dom vita pillren som jag måste ta och det är då det slår mig att
jag kämpar så hårt för perfektion att jag har gjort bestående men mot min kropp.
Det är då mina ögon fylls med tårar för första gången den här dagen.

Sen, hoppar jag i lite kläder och går ut i köket, öppnar kylskåpet och försöker få något att
tala till mig.
Jag försöker tala om för mig själv att det är för min egen skull jag äter men jag vet att om
äter jag så kommer mina stunder framför spegeln bara bli längre.
Jag kämpar hela tiden mot mig själv, det jag vet är rätt säger en röst till mig att det är fel.

Den här morgonen var det en tallrik fil som fick min uppmärksamhet och en fattig hårdmacka,
jag skippar självklart smör och ost idag eftersom jag inte vill gråta mer.

Sen klär jag av mig igen, ställer mig framför hallspegeln som jag kan se hela min kropp i, jag klämmer på
allt jag kan komma åt, jag skakar på huvudet.
Jag kommer på vad det är jag håller på med och hoppar in i duschen. I duschen står jag och tänker
att jag måste ha en slags demon i min kropp som leker såhär med mina tankar men inser ganska snabbt
att det bara är ett önsketänkande och att jag bara kan lägga detta på mig själv.

Ibland slår tanken mig, vill jag inte bli frisk?
Jag har gått igenom så himla mycket varför kan jag inte klara av det här? Varför kan jag inte låta mig själv få må bra.
Tankarna fördriver tiden och när jag ser att mina fingrar ser ut som russin är det dags att kliva ur duschen.

Jag fungerar lite som en överviktig person, när jag lyckats gå upp så unnar jag mig själv att gå ner lite,
jag unnar mig att svälta mig lite eller äta som jag inte borde, bara för att gå ner lite men inte allt.
Istället för att gå ner lite går jag ner allt som jag lyckats gå upp och lite till.
En överviktig person använder samma belöningssystem, unnar sig något som inte gynnar deras kropp.

Är allt detta skador från min barndom? Kan jag verkligen skylla detta på någon annan än mig själv?

Lunchen börjar närma sig och jag sitter och drömmer om en god köttfärssås eller kanske något annat gott
så jag går fram till kylskåpet, öppnar det och alla tankar om god mat försvinner, det blir en sallad, med
lite rivna morötter, gurka och tomat. Sallad?

Varför vart det inte något gott?
Svaret är enkelt, jag hade behövt åkt och handlat.

Det är frustrerande för mig att jag kan sitta här och skriva allt som jag gör fel men ändå gör jag felen
gång på gång på gång.

Jag vill inte äta dessa piller en morgon till.

Resten av dagen försöker jag få mig själv till affären så jag kan få den där goda maten jag önskade mig till lunch.
Men tanken av att gå i en affär bland folk och blickar gör att jag bara sitter/ligger bekvämare i soffan.
Timmarna går och jag spenderar dom vid tvn med massa tråkiga repriser, magen börjar kurra och det är dags för middag.
Jag är självklart besviken att jag inte gått till affären och gör det bästa av situationen, en snutt falukorv.
Varför inte lite rivna morötter till? Magen blir full och jag mår illa.

Mina sista vakna timmar denna dag spenderar jag med min ångest, jag vill kräkas men jag borde inte.